Skriver på novell

som trilskats lite med mig under sommaren. Nu tror jag banne mig att den sitter. Den är inte riktigt färdig ännu, men på god väg. Tjoho!

Sommarrester man bara vill suga den allra sista musten ur

det är sådant jag funderar över just nu. Och njuter av.

Jag känner lite ångestladdad förtjusning inför hösten. Å ena sidan älskar jag sommaren med allt vad den innebär. Inte minst allt det ljuvliga vi fått uppleva i år. Å andra sidan den sköna och fantastiskt mysiga hösten som finns alldeles runt hörnet. Den som erbjuder en aldrig sinande mängd skrivtid. Tid som jag i smyg har längtat oändligt mycket efter under sommaren. Den där känslan av att vilja ha allt. Vilja hinna allt. Den.

Jag tar ett långsamt farväl. Letar mig tillbaka till vardagen igen. Vänder mig ständigt om för att se tillbaka. Njuter ännu en gång. Och ännu en. Samtidigt försöker jag hålla kursen stadigt framåt. Där finns ju så mycket härligt som ska göras. Som ska upplevas.

Efter ett par dagar med finaste svärföräldrarna fortsätter jag kurera förkylning och förbereda farväl av underbar sommar. Tänker på skrivandet och hur alla de ord som fått leva inom mig alldeles snart ska få komma ut. Kanske redan i morgon. Ja, jag tror bestämt att det får starta redan i morgon. Skrivandet. ♥

Joråsåatt

nu är jag förkyld också!

Öronen är på tillfrisknad och resten får väl bli som det blir. För ikväll ska vi fira nästyngstingens födelsedag tillsammans med släkten. Och så ska vi dansa. Jag har redan tjuvstartat faktiskt. Det gjorde jag samtidigt som jag gjorde pannkakstårtan till ikväll. För när den här låten dyker upp är det väldigt svårt att stå still. Nu kör vi!

Hitta hem

Jag har läst Hitta hem av Susanne Boll.

Boken beskrivs så här:
"Tre kvinnor står vid vägs ände men oväntade möten kan leda till en andra chans när livet är som mörkast. 

Läkaren Helmi Lane, som flytt landet efter att ha gett falska friskbesked till sina cancersjuka patienter, återvänder till Sverige fast besluten att hitta den dotter hon övergett trettio år tidigare. Helmis enda ledtråd finns hos Yvonne, dotterns alkoholiserade faster. I en annan del av staden återhämtar sig trettioåriga Dina från ett självmordsförsök. Motvilligt öppnar hon upp för världen och för tanken att det kanske finns något, eller någon, som det kan vara värt att leva för. Samtidigt gömmer sig någon i skuggorna. Någon som inte kan förlåta en oförrätt. Någon som bara väntar på rätt tillfälle att hämnas.

Hitta hem är den fristående uppföljaren till Susanne Bolls psykologiska relationsroman Det enda rätta."

Jag gillar mörkret och spänningen i den här boken. Det är stark historia som fängslar och man bara måste läsa vidare för att få veta hur det ska gå för bokens alla invånare. Även om det är svårt att gilla huvudpersonerna i berättelsen så tvingas man fundera över förlåtelse och hur mycket en inte så trevlig människa verkligen kan förändras. Och vad krävs i så fall för att det ska hända.

Den här boken har dessutom ett soundtrack vilket är väldigt coolt. Det kan man hitta här.

Boken börjar så här:
"Flygbussen rusar fram i en hisnande hastighet längs motorvägen mellan Arlanda och Stockholms innerstad. Det ser ut att vara halt, men vådligheten i chaufförens körning berör henne inte."

Ja, ja, då var det slut på det roliga

för den här gången. Men som jag har njutit!

All sommarsemester är slut och barnen har börjat i skolan igen. Fast i ärlighetens namn så tänker jag fortsätta ha roligt hela resten av året också. Det finns ju så mycket kul att göra nu när man inte kan vara ute och njuta av den härliga sommaren längre. Jag har massor som ligger och väntar på att bli gjort. Framför allt, skriva, skriva, skriva. Som jag har längtat. Så det blir bara det också. Till och med mer än bra. Även om jag inte var redo för en sådan snabb vändning. Från fantastisk högsommar till spirande höstkänsla.

Och så har jag fått öroninflammation dessutom. Inte kul! Inte nu när jag skulle vara full av energi och börja jobba i full fart igen.  Men, men, sådant är livet. Det är bara att gilla läget. Nu har jag i alla fall fått medicin, så det borde gå över alldeles snart. Och då är jag redo. För hösten. Fast jag hoppas på ännu ett litet återbesök av värmen. Det är lite för tidigt för höst ännu.

Så jag avslutar sommarledigheten och börjar den här terminen med ett fantastiskt klipp som inspirerar otroligt mycket. Både sorgligt och vackert. En minut fylld av eftertanke. Vila i frid Robin Williams. ♥

Det närmar sig

fullkomlig verklighet igen!

Fast jag har ingen aning om hur jag ska kunna anpassa mig till något annat än magisk sommar någonsin igen.

Jag börjar väl med att dansa den här alldeles sista helgen det här sommarlovet. Nu kör vi igång en riktigt härlig helg! Because I´m happy!