Tiden går så långsamt när man tittar på den

Jag har läst Tiden går så långsamt när man tittar på den av Josefine Lindén. Framsidan är en pärla som lockar till att läsa.

Boken beskrivs så här:
"När Caroline och Jonas äntligen får sin efterlängtade dotter borde lyckan vara fullkomlig. Men Caroline drabbas av förlossningsdepression och en dag släpper hon taget om det de kämpat för.

Lilla Elsa överlever mirakulöst fallet från sjunde våningen men hamnar i koma.

Jonas vaka vid sjuksängen och Caroline kämpar från fängelset för att få återse sin dotter. Kommer kärleken att överleva? Kommer Elsa att vakna? Hur långt kan en mor gå i kampen för sitt barn?

En mor som inte minns vad hon gjort..."

Jag hade längtat väldigt mycket efter att få läsa den här boken och den gjorde mig inte besviken. Josefines språk är fängslande och modernt. Man både vill och behöver läsa mer och vidare. Berättelsen är både tung och svår i en fin blandning med ljus och stor kärlek. Det är klart att det suger till i maggropen på ett mycket obehagligt sätt när man förstår att Caroline faktiskt släpper sitt barn från hög höjd. Det är klart man kan föreställa sig känslan efteråt. Den obeskrivliga. Den fruktansvärda. Men Caroline tar sig långsamt vidare tillsammans med den största drivkraften av alla. Att åter få se och hålla sin dotter. Samtidigt kämpar Jonas i sin värld. En värld som han varken förstår eller vill leva i. Men kämpar gör han, för allt han är värd. Det här är en bok om en familjetragedi och vad som händer efter. Hur man tar sig igenom och hittar en ny verklighet.

Boken börjar så här:
"Det hade gått i vågor det här med hennes hat mot mammor. Innan hon gick i tankar på att skaffa barn hade hon fnyst föraktfullt åt de tronande mödrarna som kom promenerandes i bredd. Alltid i bredd, aldrig på rad.